Laddade strömmar i mörka, djupa vatten...

 Hur ska man i all oändlighet veta vad som är rätt och fel och vad som leder till det som behagar? 

Utan att jag går bet, tumlar runt och att det försvagar.

I all oändlighet i viktlös trans, med benen korsade på vattnets tunna yta,

medan havets djup därunder kan uppsluka, kan frågorna flyta:

"Hur simmar man på ytan utan att sippa ned i det som gör en så slö?"

(med andra ord) är det ovissheten som får mig att längta efter att dö?

"...och hur man än simmar innefattar man tyngd. Tyngd i passivt skede sjunker ner mot den djupa bottnen..."

...och jag som ett tag kände mig så nära toppen...

"Jag älskar er mina släktingar och närastående, men vad kan jag ge?"

När jag ligger på botten och har glömt bort hur allt ska ske..?

Och jag ber: "Hur ska man åter få känna solens strålar värma ens skin..."

Hitta upp till vattenytan och andas in?

"...och hur skulle det kännas att lära mig gå igen och trampa upp på land?"

Hälsa på det främmande, till och med skaka hand? 

Men jag ligger här på botten, begravd under ett djupt täcke. Och efter ett tag kan inte ens jag låta bli att undersöka min omgivning och tänk!

Tänk att jag faktiskt funnit några intressant ting även här...

För kolla där! En levande organism!

Kommunicerar med den allsmäktiga;

"Kan du påminna mig - det där framför mig - vad det ÄR?!"

Till mig viskas: Viktigare än namnet -  frågan är vad är det den lever och vad är det den bär..?

Den är bipolär.

 

9 aug 2015